En timme en minut. Delar ur ett liv.

Jag är trött på människor som ställer en fråga enbart för att dom är nyfikna. Inte för att dom bryr sig, dom vill bara veta. Sluta med det.
Visst är det märkligt att en människa som en gång i tiden var ens bästa vän nu knappt upptar så mkt som 1% av ens hjärta & tankar. Den där fina personen man en gång i tiden delade allting med. Nu finns vi inte mer.
För precis som med kärlek så fungerar inte vänskapen om den inte är äkta. Men visst var den äkta, den var äkta då. Tills vi växte ifrån varandra. Jag vet inte vem det var som tog det första steget ifrån. Vad jag minns är att du en gång i tiden kvävde mig. Jag ville inte längre att du skulle vara en så stor del i mitt liv. Jag antar att det var då vi började att dela på oss. Jag delade nog på oss för att du stal så mkt energi.
Så där som du fortfarande kan göra ibland.
 
Folk som går runt & tycker synd om sig själv hela tiden måste försöka ta tag i sina liv & göra ngt åt det. Jag har varit likadan en gång i tiden. Men man måste inse. Inse att ingen kan älska dig förrän du själv gör det. Därav inte sagt att jag funnit mitt.. Men jag nöjer mig sålänge med att ha funnit ro i mig själv. Du kommer inte hitta lyckan i ngn annan förrän du funnit den i dig själv. Det är inte den där killen som är svaret på livets alla gåtor. Även om vi gärna tror så.

Visst vill jag vakna med ben intrasslade i dina
tunga andetag i nacken
ostyriga lockar
sömndruckna kroppar
& pussar som smakar morgon.



Men först; Välj dig själv.